(Känsliga läsare varnas)
"Jag dör" under en skrattattack, magen värker och tårarna rinner (mest förknippat med högstadietiden).
"Usch vad jobbigt, jag dör" då man får en uppgift man inte har lust eller tid med (tidslöst uttryck, men har använts så mycket att det har tappat effekt).
"Jag dör" då man har det jobbigt och stressigt och deppigt. Allt är emot en.
"Jag vill dö" ... för att slippa ovannämnda tidsperioder.
Under hösten har jag (Egentligen
vi för jag och min kämppis lever numera i symbios och allt den ena gör så gör den andra automatiskt också. I nöd och lust eller hur var det? Hej vänta, det var i äktenskapslöften, inte den gemensamma hyreskontrakten!) tagit i bruk den ultimata förolämpningen, olycksönskan eller vad man än vill kalla det;
"Gå och dö!!!"
(Jo det skall vara med inlevelse så därför skall de uttryckta tre uttropstecken slängas in i meningen med all kraft) Nej vi planerar inga skolmassaker, inga professormord... Att gå och dö kan sägas lika väl om människor man är jättejättearg på, skolämnen som borde avskaffas, allmänt om systemet man är arg på. Huvudsaken är att man verkligen är arg. Det här uttrycket kan inte sönderanvändas som den mångåriga favoriten jag dör.
Över till lite mera seriösa saker. För lite mindre än en vecka sen fick vår grupp vara med om en obduktion! Obduktioner utförs om dödsfallet sker efter en kort tid (mindre än två dygn) på sjukhuset och händelseförloppet var snabbt och oklart. Även de som dör hemma görs det ofta obduktioner på, speciellt om det fattas grundsjukdomar som kunde förklara dödsfallet. Patologen som utförde obduktionen berättade också att barn görs det i princip alltid obduktioner på. Och att även om det inte finns "medicinsk" grund för en obduktion kan den såklart utföras, om man kan betala.
Ärligt sagt så tror jag de anhöriga som hör till den sista kategorin inte har funderat igenom sitt val. Förstår mig inte fel, obduktioner är viktiga, dom är jätteintressanta (gissa vem som var helt hundra på att bli rättsläkare efter obduktionen), men... om jag skulle få välja är det ändå trevligare, och definitivt mera estetiskt, att behålla kroppen i sitt naturliga tillstånd. För det hela går ut på att tömma människan på allt som finns inuti den, och sen stoppa tillbaka allt. Med undantag för eventuella provbitar. Blod. Infektionsvätskor från diverse kroppshålor. (Jag skrev i början av inlägget att
känsliga läsare varnas. Jag menar allvar, för nu börjar beskrivningarna. Scrolla istället ner tills du ser ett streck, då börjar de vanliga sakerna igen).
Tyvärr fick vi inte vara med om då de öppnade kroppen, men det hela torde ha gått till ungefär så här:
Assistenten öppnar kroppen från höger och vänster sida om halsen. Förenar de sedan just över bröstbenet, drar neråt i ett rakt streck, till vänster sida om naveln och särar på sig igen kort efter till varsin början av benen.
Huden dras åt sidan, broskdelarna av revbenen som förenar dem med bröstbenet skärs i och eventuellt sågas öppen.
Vi fick däremot vara med om att alla inälvor flyttades ut ur kroppen åt sidan på ett bord. Hur det gick till kanske ni kan googla. Jag kan inte traumatisera sådana som inte är läkartyper, vi blir lite immuna mot allt det här. För det är ju så intressant!
Patologen börjar sen med att kolla på yttret, hurudan diet patienten har haft, hudens färg, eventuella vätskeansamlingar under huden (kollas enkelt genom att trycka på benen, armar... precis som på levande patienter lämnar det avtryck om det är vätskeansamlingar),
rigor mortis (likstelhetsgraden), post mortem (efter döden) blåmärken (ansamlas enligt fysikens lagar, dvs. om patienten dör liggande på rygg så far blodet till ryggen) och sen kollas även maghålan.
Sen börjar det roliga, nämligen att kolla igenom alla organ skilt för sig. Vi började med baksidan av organen alltså aortan, den blev uppklippt på hela sin längd
Vad man vill kolla då är om det finns ateroskleros eller aneurysmer (utbuktningar av aortan). Samtidigt kollar man början på de stora grenarna, som njurarnas, tarmarnas början av arterierna för att se om det finns förändringar där.
Därnäst blev det i tur och ordning alla organens tur. Lungorna, mjälte, njurarna, binjurarna. Sen svängdes det på steken. Sköldkörteln, hjärtat, magsäcken, pankreas, levern med gallblåsan. Sen dras hela tarmvägen igenom ett varv (lite som korv på tråd för tarmen är omringad av bindväv så det hålls på plats. Tjocktarmen är tämligen fixerad, den kan man inte dra som korv på tråd :D ) och till sist könsorganen med urinblåsan. I vårt fall handlade det om en man, så vi kollade bara prostatan.
Alltid skall organens utsida inspekteras, likväl som insidan. Alla organ skall skäras upp i cirka 2-3 cm tjocka bitar för att kolla om det finns synliga förändringar. Sen tas det provbitar. Vårt lik var ett sånt fall att det togs provbitar från i princip alla organ. Men så behöver det inte vara. Under hela obuktionen dikterar patologen såklart vad han/hon ser. Båda normala och onormala saker. Alla organ vägs också. Även om organen ser normalt stora ut kan de vara förstorade viktmässigt och kan tyda på patologiska förändringar på cellnivå.
Provbitar behandlas sedan vidare för att kunna inspekteras i mikroskop. En riktig diagnos kan i de flesta fallen endast fastslås via mikroskopering. Även om du under en obduktion kan se och ha ett humm om åt vilken riktining diagnosen kan gå måste det ändå bekräftas via cellnivån.
Det är som då du känner en böld i bröstet, och du ser den på mammografin och läkarna kan säga att det är en tumor. Men för att veta om den är god- eller elakartad, vad det är för typ av cancer måste man kolla i mikroskop. Det sysslar också patologer med. Kollar i mikroskop dagar i ändan, både av de levande och de döda.
Vi såg inte hur kroppen preppas sen efter att proceduren är slut, men allt ges tillbaka åt kroppen X, man formar det någorlunda så som det naturligt skall se ut (kan inte vara en lätt uppgift, tänk på att stoppa tillbaka innehållet i ett granatäppel. Och nej jag har inte provat det), allt sys fast, X tvättas och de anhöriga får sin kropp tillbaka. Så tänk två gånger på om du vill skicka någon på egen bekostnad, utan orsak på obduktion. Samma sak gäller det med personer som donerar sina kroppar för medicinska syften. Och jo det är helt emot mitt framtida yrke och utbildning att säga det. Men det är inte som om kroppen hanteras med största varsamhet...
Och det mest roliga var att patologen använde samma Fiskars kniv som jag har hemma. Gå och köp den NU. Den är super.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Patologen kan ge oss en dödsorsak och svar på varför just denna patient dog, i de flesta fall. Men jag har varit med flera patienter då de går bort (alla äldre patienter, en väntad död så att säga), och det är helt annorlunda än på vita duken. Det går lugnt till då man dör av hög ålder. En stund så fungerar kroppen, andra så slutar det hela bara att fungera. Man inser att maskineriet bara inte orkar mera. Det är inte fult, det är inte vackert, det bara händer.
De patienter jag har fått sköta, exitus (kommer från
exitus letalis) som de kallas i vården, har fått fin vård även efter att de har gått bort. Stunden då du med din arbetskompis sköter om den döde och ger sista vården är en fin stund. Alla kläder tas bort, alla vårdtillbehör (kanyl, kateter...), sängkläder. Man sköter om så att ansiktet ser fint ut tills likstelheten börjar infinna sig. De får ett vitt linne på sig.
Både i denna stund eller senare då den döde skall kläs i begravningskläder erbjuds anhöriga att vara med i processen. Personligen skulle jag inte göra varkendera. Vissa saker hör till att skötas av andra i min åsikt.
