Imorgon börjar det. Dagen D som fortsätter 17 veckor framåt. Pluggning tagen till en helt ny nivå. Jo det är läkarutbildningens tredje höst vi pratar om. Dagen vi mitt i allt skall behärska estniska flytande och börja studera medicin på det språket. Som pricken på i börjar vi måndagen till ära, med de två värsta ämnen, patoanatomi och patofysiologi.
Jag och kämppisen har lite funderat på vad vi skall säga åt våra nya, estniska kurskamrater imorgon, annat än Tere (Hej). Det känns som om ordförrådet liksom tar slut där. Även om man, iallafall tror sig, behärskar konsten att förstå detta språk, så är det en helt annat sak att prata det. Hjärncellerna har inte ännu format de där essentiella förbindelserna. Tidigare årskullar har sagt att den första månaden är värst med språket. Sen börjar det flyta på, och skolan blir gradvis mer krävande och värre. Veckor med fyra mellanförhör plus diverse inlämningsarbeten och föredrag. Låter inte så lockande eller hur?
Men vi får också konstatera att vi har klarat oss hittills bra (syftar på mig och kämppisen här). Så även om det blir tufft så har vi förberetts för den här terminen och går framåt. Chockterapin är det bästa sättet att lära sig ett språk på t.ex., det märkte jag med finskan för många år sen redan.
Sen (hoppas vi) att det kanske inte är sååå skrämmande som alla har sagt. Vi har fått höra mycket om bl.a. immunologi, mikrobiologi och fysiologin. Och det gick bra. Klart tidvis kändes det jobbigt, men det var inte oöverkommligt. Samma inställning hoppas man kunna adaptera till denna höst.
Över till roligare saker, helgen har gått åt roliga saker, som att äta ute, sitta på pubar, kolla på möbler och njuta av sensommarvädret! Idag hade jag ett så roligt sammanträffande att jag träffade ett finländskt par på ett möte i min församling, som jag tidigare bara kände från att ha sett dem. De var på ett seminarium universitet hade ordnat nämligen. Det hela slutade med att vi bestämde oss för att träffas på kvällen och fara ut och äta förrän de skulle åka till Tallinn. Roligt hur man inte ens i Estland kommer undan "ankdammssyndromet" man har en love-hate relationship till hemma. Då man bor utomlands är det mest love. Det känns som om hemmet kommer lite närmare.
Imorgon hoppar jag ut i det okända, wish me luck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar