Det är livsfarligt att gå över korsningar här! Oberoende om det är övergångsväg med skylt och allt eller inte. Är nuförtiden van vid att bilarna stannar trots att de just några hundra meter accelererat upp; vilket de gör i Tartu. Här kommer någon gamling i sina 35km/h och stannar inte fastän jag stått vid övergångsvägen en lång tid ren. Inte bra!
Hjärnan har vid skrivande stund även vant sig vid att registerplåtarna skall stå med numrorna först och bokstävarna sen. Till en början var det estniska plåtarna man rynker på ögonbrynen åt, nu är det dom finska som känns konstiga!
Man tar seden dit man går eller hur var det? Har adapterat den dåliga estniska vanan att STÅ i bussen trots att det finns lediga platser. Eller då jag väntade på flygplatsen igår stod jag fastän det fanns sittplatser. Saken är ju att jag konstant klagar på folk i bussen i Tartu som står som packade sardiner på morgonen i bussen, och sen finns det en 5-8 stycken tomma platser!!! Superfrustrerande. Så jo, inte bra!
En annan sed jag märkte vid posten idag var att man kanske inte behöver ryta åt folk som tränger sig före i kö här. För det första känner han mig eller någon i min familj säkert på någon konstig omväg. För det andra så fattar ju folk också om man säger snällt. Ingen bra sed det heller. Var är min finlandssvenska hospitality?
PRISER. Behöver väl inte påpeka det jag skrivit om x-antal gånger tidigare. Finland är ett svindyrt land, och jag har blivit bortskämd med lägre priser. Och jo, jag vill behålla vårt välfärdssamhälle med stöd och allt annat fint vi har. Men jag betalade 3,40€ på flygfältet för en Pepsi Max 0,5liter. På Kaubis skulle jag ha fått nästan 6 liter för samma pris!
Jag är väldigt ambivalent till det faktum att alla känner alla i Jeppis. Det är trevligt så länge det hålls på en viss nivå. Men det kan gå så fel också! Finnarna i Tartu är minnsann inte många, och det är små kretsar där också. MEN det finns inte risk för att mammas bekants kusins vän kommer fram till mig och hälsar som om vi var long lost friends (eller jo, åtminstone i vår studieförening i Tartu så känner alla alla fastän de inte har träffats. Men poolen det rör sig om är mindre såklart). Faktum att jag aldrig har träffat mänskan rör dem inte en fena. Det är skönt att vara anonym till en viss grad.
Den fina sidan med alla känner alla är att man alltid känner någon som känner någon som kan fixa ett problem man har. Eller att man kan träffa på någon vän eller släkting på stan man inte sett på länge (Andra vägen går ju också, man träffar med större sannolikhet på folk man inte vill träffa!). Talkoandan lever kvar i Österbotten och viljan att hjälpa överlag. Jättefint.
Summa sumarum; det är bra att ha två fina hem, i två olika länder! Man kan ta det bästa av båda och kombinera det. Om man är led ett ställe kan man fara till det andra. Inte många som kan skryta om sånt :D
HERREJESSUS vad du fick betala mycket!! Jag gissar att jag kommer att vara lika förskräckt över jullovet när jag jämför till de amerikanska priserna, och Tartu är ju ännu billigare.
SvaraRaderaNär det kommer till bekanta så kan man väl råka stöta på bekanta i Hesa, men sannolikheten är mycket mindre än i Jeppis kan jag tro. Men när det kommer till kritan är vi ett litet, litet land och den finlandssvenska befolkningen än mindre. Så jag antar att vi kan aldrig riktigt undkomma det...