Tankar efter patoanatomi

Bara en vecka kvar tills bildsituationen ovan slår in! 20.12 är det (hoppeligen) sista skolgrejsen före lovet. Sen blir det Finland <3 den 21 december för två veckor (hoppeligen). Det känns helt overkligt.

Idag hade jag mitt muntliga prov då. Provet gick igenom, men före det blev det en fin grillningsstund. Jag hade enkla slides, första tanken som slog mig då jag såg dem var att YES jag kan stava till de här diagnoserna i sömnen. Och förklara dem i sömnen. Men paniken tog tag i mig, jag pratar en massa gojja som jag aldrig skulle kläcka ur mig annars. Dummadumma nervösa fel. Som att det i granulationsvävnad finns neutrofiler. Eller att jag inte lyssnar slut på lärarens fråga eller på något sätt upp till hjärnan förvränger den och svarar på något helt annat. Sen catchar hon upp på min osäkerhet och tror jag inte kan ett mitä. Sjysst var det iallafall att jag slapp igenom. Speciellt med tanke på min neutrofilmiss (hon bad mig dessutom att jag skulle då visa en sådan åt henne, då jag började kolla på cellerna slog det mig att paskapaskapaska det var totalt fel. Min treans höst flashed before my eyes, allt mitt pluggande till dagens prov och jag trodde hon skulle ta livet av mig aka faila mig. men hon var medgörlig). Jag måste bli av med denna nervositet och det pronto. Ren på ettan blev jag traumatiserad med mina muntliga prov upplevelser i biologi och sen dess har spiralen dragit mig längre neråt. Det roliga är att jag inte har det minsta problem med att annars prata inför publik. Åtminstone på ett språk jag behärskar någorlunda (dvs. inte estniska). Men den här paniken är obeskrivlig. Sen har jag ju tidigare nämnt också att professorn inte gör saken bättre.
Anyhow, bara makrona kvar! Sen inga muntliga prov med henne någonsin mera.

Man kan fråga sig varför en människa vid sina sinnens fulla bruk vill gå igenom allt det här. Flytta långt hemifrån. Studera på ett främmande språk. Ta lärarnas pinor. Lida av konstant sömnbrist. Prioritera bort allt annat förutom läsandet. Sluta äta hälsosamt. Inte har tid att jumppa. Glömma allt annat förutom difterians olika faser och annat skolämnesrelaterat, som att ta kontakt med kompisar, svara på mess och mail, vad man skall ha från butiken.... Påminna sig själv om att andas. Flytta fram alla helgplaner till efter kl.21 så att man tar ut all efektiv pluggtid.

Hur har jag klarat mig igenom allt det här? Sen till råga på allt gick min mommo bort i november. Då jag skulle ta mig hem till begravningen märkte jag, eller kvinnan i checkin på flygplatsen, att jag hade bokat biljett till fel helg, dvs. två veckor framåt. Jag fick rusa till båten, betala vuxenpris på vr eftersom alla mina kort var i Tartu och jag i Tallinn. Sen fick jag inte bytt biljetten så den gick helt åt skogs.

Så hösten har varit jobbig minst sagt.

Men nu har jag svaret till min fråga. Och det kommer i form av ett youtube clip. Du måste vilja något så badly som att andas. Du måste kunna ge upp sömn, partyn, allt för att vara framgångsrik och uppfylla din dröm. Jag fick perspektiv på nytt. Fattar varför jag kom hit. Fattar varför jag har orkat. Det här är det jag verkligen vill!

Såklart har jag haft så mycket stöd, både på hemmaplan och här i Tartu. Utan allt stöd skulle man inte klara sig.

Lite lite är det kvar. Och det skall också gå.