Tjohej

Jag tror inte jag har varit så led som jag är nu; motivationslös och hopplös under hela hösten. Att vara hemma över helgen gjorde susen, jag slappnade av och vill nu bara ha lov. Dessutom känns alla tietusen prov helt omöjliga att bemästra på de 12 återstående dagarna. För det har kommit till den punkten att man blir mera förskräckt då dagarna minskar än något annat.
Jag vill läsa böcker. Gå på spinning. Träffa vänner. Se på filmer. Laga jultårtor och pepparkakor. Gosa med missorna. Flumma. Ligga och dagdrömma.

Det värsta är att alla omtagningar eller prov man lämnar oskrivna startar en ändlös dominoeffekt. Imorgon t.ex. tar jag och skriver för första gången sista stora mellanförhöret i patofysiologi för att jag på egentliga provdagen hade en patoanatomiomtagning. Sen har jag en "riktig" omtagning också jag borde få gjort imorgon, i samma kära ämne, men ett mindre test. Tidsbrist, omotivation, behovet av mat och en ordentlig dusch har orsakat en mindre effektiv läsperiod. Få se hur det blir med hela skönheten. Det enda jag vill är att fara hem. Och att inte behöva komma hit den 3.1 ren för att skriva om det här mellanförhöret!

Förra året cirkus denna tid hade jag massor av skoj. Lyssnade igår på en låt från den tiden (Gleeversionen av Don't stop believing) och blev sur för att jag inte har fått vara ute och festa på flera månader. Tankarna accelererade vidare till alla andra uppoffringar man har gjort för alla skolsaker och jag blev bara mer sur.

DÄRFÖR tycker jag vi vrider fram tidens äggklocka till den 21.12 då jag får sätta mig på buss+färja och sen tillbringa en dag i Helsingfors med min kompis som är hemma från USA.

Fy fisken, som brorsan skulle säga, orkar inte en dag mera.