Samlarlycka

Jag älskar att samla dikter, ordspråk, citat, miniberättelser m.m. som har gjort intryck på mig. För några veckor sedan hittade mamma min gamla anteckningsbok där jag först av allt började skriva ner alla dessa. Den är från 2004 och framåt, har varit borttappad emellanåt, så jag har börjat på en ny, vilket är min Moleskine.

Det finns många lyriker som gjort enormt intryck på mig. Främst Edith Södergran och Karin Boye. I några få rader kan man sammanfatta enormt mycket och lämna kvar ett långvarande intryck.

Även s.k. gåvoböcker med citat i är underbara och de samlar jag på. Allt emellanåt behöver man få bläddra i något vackert (för det skall såklart vara fina bilder med också!) och bara känna hur själen njuter av visdomsorden.

De som känner mig brukar ilag med olika kort, brev osv. få ibland några rader skrivna. Jag vill dela med mig av en dikt jag skrev i kondoleanskortet då min högstadielärarinna hade dött. Men också till åminne av min farmor som dog för drygt ett år sedan. Jag läste dikten för första gången då jag var omkring 15 år gammal, och även om jag kanske inte till hundra procent förstod exakt hur träffande den var så skrev jag ner den i min anteckningsbok.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångerfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Bo Setterlind