Thank you for the music!

Jag hör till de personerna som kan lyssna på en och samma låt i flera timmar utan att tröttna. Det finns tonvis med jättebra låtar. Om det sen då än är beaten eller texten man fastnar för. Helt underbar text har t.ex. låten Change av Sugababes. Refrängraderna är som skrivna för mig:

"Ain’t it funny how you think
You’re gonna be okay
Till you remember things ain’t never
Gonna be the same again
The same again
Ain’t it crazy how you think
You’ve got your whole life planned
Just to find that it was never ever
In your hand
Change"

Brukar vanligtvis planera framåt en massa och drömma mig in i framtiden, så jag känner mig lite prickad, och varje gång jag lyssnar på den får jag mig en ny tankeställare.

Sen har låtar förmågan att framkalla minnen. Endera en specifik händelse/person eller en viss period i ens liv, någon bok man läst... Det är jag helt expert på! Här följer några exempel:

~~Black Coffee-All Saints->majmånad före studentdimissionen. Texten passar in helt perfekt på mina känslor just då!~~

~~I will love again-Lara Fabian->Harry Potter bok 4, lyssnade den på repeat just då...~~

~~Umbrella-Rihanna, Destination unknown->BARCELONA. Några av de få låtarna Jenny hade på sin juppi och som vi lyssnade tills vi nästan spydde av dem~~

~~Everybody get up-Five->lägerskolan i Tyskland på fyran~~

~~Candyman-Christina Aguilera->midsommar 2007. Säger inget annat än sand+Paulina+hoppa runt skrattandes...~~

And the list goes on. Det finns även mindre trevliga minnen som är förknippade med låtar. Minns t.ex. fortfarande vilken låt jag lyssnade på då min mamma kom och hämta mig från rummet före jag fick reda på att mina föräldrar skulle skiljas. Men som tur är de tråkiga tankebroarna myyyycket färre!!!

I princip är jag uppväxt med musiken. Och då menar jag inte på ett trevligt musikaliskt sätt. Jag kan varken sjunga eller spela något instrument, och mamma sjöng bara för mig då jag inte kunde somna på kvällarna (ljuva barndomsminnen man nu småskrattar åt. vitsi vad föräldrar måste plågas igenom för sina barns skull!!). Pappa är fortfarande techno/dance-musik fantast, och det är där hela fadderullan började. Har babyfoton där jag har hörlurar och diggar med pappa till antagligen något mindre bra techno..
Sen tror jag att jag har ärvt släktfelet, från pappas sida, att sjunga med i låtar+brista ut i sång genast någon säger ett ord som påminner mig om en låt. Som tur har de här fenomenen kraftigt minskat i samband med flytten till Hfors! Min teori är att sen då jag gör det lika mycket som hemma i Jeppis är jag verkligen hemmastadd. Men det är underligt hur någon som säger ett puttefjutt-ord skall framkalla en hel sångtext i mitt huvud. Kanske man ändå är mentalt störd på något sätt?!