Jag undrar varför man alltid har knasiga drömmar om sin vardag då man är i en annan stad. Imorse drömde jag om att vi skulle lägga någon konstig kombination av näs-magsond+magpåse+colonpåse på lektion. Det resulterade i att jag övade det hemma på en klasskamrat som jag uppenbarligen bodde ilag med tillfälligt och som bara klagade på mina skills som värdinna. Janå intressant såg det ut och läraren kom till och med hem till oss xD Tur att det inte var på riktigt! Annars vore nog klasskompisen i fråga inte i så gott skick just nu. Proceduren jag utförde finns inte ens på riktigt. Voi voi allt skall man nu få till här ännu!Saken är den dock att nu blev jag helt taggad IGEN och plugga plugga plugga. Jag vet, jag blir motiverad av helt random och ofta makabra saker. Men sådan är jag bara. Fascineras lätt :P
Sen har jag fått se på Tv, vilket tar otroligt mycket tid, och därför äger jag ingen i Helsingfors. Men då man är hemma kan det vara helt skoj att koppla bort med Disneychannel och diverse andra extrakanaler. Samtidigt förväntar man sig då att det ALLTID skall komma nåt på Tv man är intresserad av. Vilket inte är fallet, och då blir jag bara sur. Men nu råkar det sig faktiskt att förmiddagstv är helt super! Kollade idag på ett program som heter "Vi får en baby" från nelonen, igår kväll kom inhemska "Sairaala"... Såna program skulle jag kunna kolla på dagarna i ändan. Minns på sommaren då man hade sena kvällsskiftet kom det ett superprogram man kunde kolla på då alla patienter sov så sött, det var om några svårdiagnosticerbara sjukdomar :) Över 80% av programmen är dåliga, och man blir bara frustrerad av alla dåliga skämt och lättklätt folk. Ett program blir som inte bättre bara för att några kvinnor springer runt nakna... And don't get me started on the mainoksia...
Fick idag reda på att jag inte slipper tillbaka till mitt gamla arbete, och sjukhuset har inte hört av sig så jag fick dra mina äss ur rockärmen och kommer hoppeligen att få arbete inom hemservice vilket kommer att bli en omväxling. Eventuellt får jag en av mina bästa vänner som arbetskaveri, hoppas vi inte tappar nerverna på varann haha ;)
Usch har ingen lust alls att åka tillbaka till Böle idag. Tar riktigt emot. Och det beror inte bara på tenten vi har på fredag (om det inte vore för den skulle jag säkert stanna hela veckan). Det vore bra att lämna här då mommo har hamnat in på sjukhus (inget allvarligt som tur), men eftersom hon är dement och allmänkonditionen inte är på topp så skulle jag kunna pyssla om henne. Personalen har inte tid och mommo verkar bättre acceptera att bli omhändertagen av mig än andra. Jag sen igen tycker det vore roligt och göra henne en gentjänst för allt hon gjort för mig. Sprungit efter mig i ankdammen, bytit blöjor, sjungit... Visst hon är dement och kan upprepa samma grejor om och om igen (hon har nu i 6 månader fått chock över hur 'svart' mitt hår blivit och säger var femte minut: "sluta tjira håri tett. he e så styggt!! Lara ha du hitta na friar åt de enny?") och allt som oftast är hon med flit ut efter att jävlas med folk. Men hon är sjuk och kan inte rå för det. Fast sen har hon sina ljusglimtar och ler och tackar för det man gjort för henne. Och det är det man måste hålla fast vid. Låta det dåliga rinna av en som på en takränna, och sen bada i de fina stunderna.
Vissa verkar dock inte kunna inse det, jag har så ofta fått se det i olika vårdsammanhang på fältet. Endera brister det på erfarenhet eller förståelse för dementa, eller så har anhöriga inte varit delaktiga i vården. Sen då de mitt i allt bestämmer sig för att besöka sin sjuka mor/far etc. kommer de med helt huvudlösa vårdförslag och kör över vårdarnas roll som professionella yrkespersoner.
Eller så blir de så sårade av i vilket skick(syftar då på sjukdomsgången) patienten är eller vad den kläcker ur sig att den anhöriga straffar patienten/vårdaren. Värst är om det går ut över patienten som blir både deprimerad och förbryllad över hur anhöriga kan bete sig sådär mot dem. Eller sen att anhöriga i stillhet straffar patienten med att inte besöka eller ta kontakt med honom/henne. Hur dement man än är så fattar de mer än vad man skulle tro. Och de vet undermedvetet av att anhöriga varit elaka eller inte bryr sig om dem mera. Det leder till aggressionsutbrott, depression, apati... you name it. Och det gör mig så otroligt arg. Att folk inte fattar och kan ta hänsyn!!! Empatin verkar vara ett utrotat fenomen nuförtiden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar