Spåra-funderingar

Som det nu råkar sig spenderar man en hel del tid på att färdas med allmänna transportmedel, vilket leder till att man (enligt min åsikt) hassar tonvis med värdefull tid. Genast jag far hem till lilla Jakobstad märker man hur mycket tid man vinner under en dag, bara för att man inte behöver göra något av följande:

-Kolla upp på YTV när/var/hur önskat transportmedel far

-Fara iväg myyyyyycket tidigare bara för att endera hinna med önskat transportmedel eller för att man hoppat över förra punkten och behöver ta omvägar p.g.a. sin egen lathet.

-Diverse kvälls/nattprogram speciellt in i veckorna måste alltid anpassas efter sista buss/spåra/tåg som far. Lyckligtvis bor jag så pass nära tågstationen att jag ofta slipper hem vilken tid på dygnet som helst. Ivärsta fall kunde jag väl t.o.m. gå från centrum till mitt (problem med mystiskt folk man skulle möta på vägen ids jag inte gå in på ens...)

Det finns de där tidsoptimisterna som tycker att jooo men man kan ju läsa/plugga/lyssna på musik och utnyttja färdtiden på något sätt. Har en vän som utnyttjar sina färdtider genom att ta igen sin sömnbrist (av diverse skäl kanske hon får lämna anonym). Men jag skulle inte kunna sova i en sån situation och de gånger man verkligen är så pass allert att man skulle kunna smätta in info i sin hjärna under sådana ljudliga förhållanden brukar vara typ 1 på 20 eller något i den stilen. Åtminstone för mig. Men kanske den infödda helsingforsbon klarar det bättre?!

***

Jag hatar och erkänna det men jag har nog blivit mera helsingforsare än jag tidigare velat erkänna. Har blivit så lat att jag aktivt undviker att t.ex. färdas med närtåg bara för att det sen innebär att jag måste gå 500meter till mitt.
Tycker nu för tiden dessutom att det är jätteonödigt att gå ett extra varv ut för att handla (för att inte prata om matlagningen...), så om jag har tur går jag måndag och handlar och kan lyckligt knapra på några brödskivor söndag kväll om det är riktigt bra ställt.
Under min prepkurstid förra våren+början av min studietid här så hade jag nog aldrig brottomt då jag skulle ta mig någonstans och kunde gladeligen färdas till andra ändan av stan endast för att kika in till en butik där. Nu är det andra bullar, tur om man orkar ta sig ens till Akademiska på Alexandersgatan mera (vilket förr var min terapi mot tråkighet).
Den dagen jag börjar hälsa på svenska bekanta med Moi! har jag dock bestämt mig för att aldrig kommer. Det går mot mina jakobstadska principer helt enkelt. Kan glatt hälsa på finska vänner med moi, tycker det är onödigt i andra sammanhang. Sedan finns det ju alla trevliga slangord här som jag hoppas jag aldrig ger vika för heller...