Back

Jahas då var hemmasemestern slut och jag har varit back in business sens igår. Helt urtrött är jag hela tiden, men man får kämpa på ändå! Imorgon har vi sista(!) biokemitenten för i vår. Men eftersom jag inte har läst så mycket på det blir det en uppesittarnatt. Jag var ju helt död efter förra gången för två veckor sen, men är man dum i huvudet får kroppen lida ;)
Överhuvudtaget kommer det att bli intensiva 6 veckor nu framåt, tent på tent in i det sista. 4 exams med början den 24:e maj.

MEN, jag har inte kommit in i nån depp-period efter min hemmavistelse. Klart det var jättetufft att resa tillbaka på söndagen. Deppa har jag helt enkelt inte tid med och ingen överlopps energi att spilla på. Tänker köra ett stenhårt pluggrace ut i det sista, sen skiter man i allt annat. För sen får man vara hemma några månader och NJUTA!

Igår hade vår studieförening, TASLO, årsmöte. Ny styrelse blev vald, och av all in all 9 medlemmar är 3st. från vår klass. Grattis till dem än en gång. Hoppas på att dom hittar på mycket kul åt oss medlemmar!
Efter årsmöte var Suomen Lääkäriliitto och höll föredrag åt oss. Vilket var helt okej, men inget att hurra för. Sen bjöd dom på (mutor/) mat på restaurang Volga. Hade aldrig varit där tidigare, och visste inte ens att det ligger bredvid min favoritrestaurang. Maten var jättegod!

I söndags fick jag också träffa Irene som var på besök från Sverige i Hesa. Det var så jätteroligt och träffas. Än en gång inser man hur underbart det är att ha folk i sitt liv som står on the same page med en fast man inte setts på en evighet. Och att det kan klicka även om man lärt känna varandra nyligen :) Irene vet hur hon skall sporra mig med medi. Och med viktminskning. Fast nu behövs det mest motivation för medi, sen på sommaren får hon sporra mig med träningen!

Under returresan får man ju alltid sitta och filosofera, i tåget och på bussen. (Katamaranen jag for tillbaka med gunga så in i nordens så det var tur att inte maten kom upp...!!!) Och jag har börjat inse fördelarna med Tartu som studiestad. För här är man inställd på ett pluggliv, det skulle jag t.ex. aldrig vara hemma. Sen är ju saker som mat och bostad (till en viss gräns) billig. Och underbara våren som kommer hit mycket tidigare!
Sen plågar jag mig inte längre med att behöva älska allting här. Jag är här för att studera, resten får byggas upp efter hand. Att jag är en hemmamus som saknar mänskorna hemma går inte att ändra på. Men det är också okej! För ett socialt nätverk bygger man inte upp på en dag.
Jag har lärt mig så otroligt mycket, om mänskorelationer, mig själv, mitt studieområde, språkmässigt... Listan är lång. Tror det är en av de bästa erfarenheterna jag någonsin kommer att göra. Så när Irene frågade mig i söndags "Är du lycklig nu?" var det absolut fel tidpunkt att svara att jag inte är det. För livet hemma är tryggt och enkelt och superskönt, och det är hemskt att lämna det. Som Karin Boye säger i sin dikt: "Javisst gör det ont när knoppar brister". Men jo, jag är lycklig. Även om livet är en berg-och-dalbana. Ändå har det skett en enorm förändring från i höstas. Nu ler livet, det har det gjort största delen av vårterminen. Allting ordnar sig ändå alltid till sist :) Och jag är lycklig. Jag får studera precis det jag vill och som jag vet att jag är gjord för. Blir bara att välja inriktning i något skede då!

Nu kallar biokemin!