Det är länge sen jag skrev sist, och stressen som man satt mitt i just då jag skrev sist är nu bara ett minne "blott". 20 februari 2012 ca kl.16 fick jag äntligen reda på att jag hade blivit
läkarkandidat. Det kändes så härligt overkligt det sjönk inte in ordentligt, men jag var ändå tvungen att meddela hela världen asap.
Så blev jag och kämppisen de första av vår finska ex-grupp som blev kandidater!
På kvällen firade jag och min bror hos pappa med hämtmat från KorvGörans (en av de goda sidorna med att bo i Jeppis) :D
Vad skall man då pyssla med då man har tre veckor ledigt?
Jo jag har tagit för vana att träna en timme per dag. Har därigenom återupptäckt nöjet med att gå på lenkki i -15C, vinterlandskapet man möter och som upplyses av solen är underbart! Sen har olika jumppapass och simning också sluppit med på to train listan.
Resten av dagarna brukar jag tillbringa med någon bok (är uppe i min 7:de bok för det här lovet, och det är fortfarande en vecka lov kvar!!!), pajja katter, pyssla lite hemma och slappa framför tv:n. Konstigt nog så känns det ju skönt att inte ha något att göra! Brukar luta mera åt hållet att jag inte njuter av sin ledighet och hellre skulle jobba. Men efter hösten så känns bara tanken på arbete arbetsamt nog. Jag tror att huvudet helt enkelt är för trött ännu. Man måste helt få vara bara för att varva ner totalt. För jag gillar ju avdelningsarbetet och mina arbetskamrater!
Men att vara befriad från prov och sånt betyder inte att skolan inte skulle ha varit i bakhuvudet. Allt emellanåt kan jag få för mig att kolla mina vitsord typ 10 ggr om dagen för att jag inte är säker på om jag de tidigare 512 gångerna har kollat rätt och faktiskt sluppit igenom patoanatomin. Sen brukar vår kära proffesorska fortfarande pay a visit i mina drömmar, och inte på ett trevligt sätt. Utan hon har kommit fram med värre provvarianter, mindre tid eller något annat tortyrredskap. Summa summarum är att jag kvarstår i min posttraumatiska status.
Nu då man ser bakåt på vad man har gått igenom så förstår man att det var väldigtväldigtväldigt extremt. Som tur blev det gradvist mer extremt allting dimppade inte ner på en med en gång, även om början också kändes jättetuff mest p.g.a. språket. (Och google translator var inte alltid till hjälp...). Väggen kom emot i slutet av oktober. Men det var bara att köra på, huvudet bankade emot väggen tillräckligt många gånger för att spräcka väggen.
Har hittat en ny låt som får stå för treans höst. Kolla den
här. Undrar när man på ett objektivt sätt kan se tillbaka på hösten och verkligen utvärdera den!?
Men faktum är, oberoende hur jag skulle försöka beskriva upplevelsen för folk, så fattar man inte förrän man har gått igenom samma sak. Vilket ofta är fallet i livet.
En vecka kvar av egen dygnsrytm, träning, familjehemmaslapp, katter, böcker och serier.
Nananananaaaa, ich liebe es!
